Jesus, vilken resa!

En typisk gata i Bethlehem. Mest elstolpar överallt.

Åkte vägen västerut, förbi Lebanon, till Bethlehem.

Visst, inte söderut som man kanske skulle kunna tro om man kan sin Mellanösterngeografi.

Men så är jag heller inte i Israel. Jag är i Pennsylvania över helgen på US Women's Open i golf.

Vädret är perfekt så här långt, men så inleds inte tävlingarna förr än under torsdagen heller, samma dag som ni kan läsa om vårt nya stjärnskott Anna Nordqvist i Expressen.

Det är alltid lika kul med unga talanger som kommer upp. Lite blyga, ändå glada och de ska alltid jämföras med de bästa.

Precis som att Nicklas Bäckström fick höra att han var nya Peter Forsberg efter första säsongen i Brynäs får nu Anna tusen frågor om att vara Annika Sörenstams kronprinsessa.

Fine, hon är typen, precis som att Bäckis har en jävla massa likheter med Foppa. Men det kan ju lägga viss press på en ynglig i unga 20-årsåldern.

Annika Sörenstam liksom? Den bästa någonsin.

Men det är klart, det går väl? Nicklas Lidström var väl den nya Salming och det föll ju väl ut. Kunde vi nu bara få en ny Björn Borg också. Jag vill bevaka mer tennis.

Här i Bethlehem bor jag på ett hotell som min fotografkollega Martin Adolfsson skulle ha kunnat boka, om det säger er något?

Det luktar illa, lamporna låter högt av elektriskt surr och luftkonditioneringen inte bara dånar, utan är även stort som ett mindre kärnkraftverk.

Trodde officiella presshotell på den här typen av tävlingar (i den här sporten) skulle hålla lite högra standard, men så är jag också rookie på en dam-major.

I övrigt har jag inte hunnit se så mycket annat än presstältet. Konstateras kan att maten i alla fall är av bättre klass än de flesta NHL-arenor jag besökt, vilket naturligtvis uppskattas nu när jag börjat äta riktig mat igen.

***

Amerikansk marknadsföring i ett nötskal: Skulle hyra bil med Enterprise (första gången, brukar köra Alamo i huset intill) vars slogan är ”We pick you up”. De kommer alltså och hämtar en med bil och kör en till uthyrningsplatsen, vilket förstås är schysst.

Så jag ringer och ber dem komma ned 15 blocks och hämta mig.

”Oh!”, utbrister mannen i luren.

”79th street? Damn, we can't go that far”, säger killen vidare.

”Nej, nej. Inte 79th i Brooklyn, jag är vid York avenue, ni är på 95:e och första”.

”Yeah, that's too long buddy, we don't have time for that”.

Falsk marknadsföring, eller är jag kräsen?

Trodde länge också att det var något fel på själva bilen. Efter ett stopp för rödljus tog det säkert fem sekunder för skiten att börja rulla. Lastbilarna drog mig liksom med dubbla längder de första hundra meterna och nog drog jag på mig en och annan tuta under resan från Manhattan.

Insåg sedan att jag hade någon sorts eco-knapp intryckt. Nu går den, inte som ett skott, men jag kan i alla fall rejsa farmor vid stoppljusen.