Tramps like us...

Där borta står Jocke Berg. Han log på Pontus bilder och kramade Per Bjurman. Snart dejtar väl Mona Fredrik också...

Jag minns en gång på T-Centralen, kan inte varit så gammal, 15 år kanske, och någon praktikant från den där kvällstidningen med rosa sportsidor kom fram och ville göra en form av enkätundersökning.

De visade upp ett A4 med en massa porträtt på kända svenskar som de ville att man skulle namnge. Typ, Claes Elfsberg, Robyn, Peter Forsberg kanske – den typen av kändisar. Ett av ansiktena var dock; Per Bjurman.

Jag visste ju lite vem han var. Kanske för att jag precis hade börjat mina tankar på en karriär som journalist själv, men spontant tyckte jag nog det var skumt att bladet i sin egen enkät tryckte en skalle på en medarbetare...

Man ja, den dagen för dryga tre år sedan när han kom fram och räckte ut näven i Garden och sa något i stil med ”hej, jag tror inte vi har träffats” visste jag redan hans identitet.

Det var början på en fin vänskap (och några hårda duster om stories) men när jag tänkte på den där enkäten på T-Centralen och personen jag lärde känna framstod det hela som ett rent PR-trick från bladets sida. En gangstring helt enkelt. Som ett i alla år desperat försök att profilera en journalist genom att beblanda honom med ”riktiga” kändisar.

I fredags, however, ställdes det här på kant.

Stureplan hade flugit till Bowery Hotel för Kents albumrelease och när jag, T-Pain och Bjurman klev inte genom dörren var det som att ta med sig Jonas Brothers in på mellanstadiedisko.

Festfixare, musiker, krogprofiler, till och med medlemmarna ur huvudakten, sökte upp Bjurre och skulle ”catcha up”.

Vafan liksom?

Vad hände med uttrycket ”the enemy”? (Almost Famous, fantastiskt film).

En recensent med fans?

Jag och T-Pain såg ut som två hang-arounds och kunde inte annat göra än att lämna Bjurman. Han blev ändå stoppad efter varje meter han gick och skulle få fem år av saknad förklarad för sig lika många gånger som festen hade kändisar och skivbolagsmänniskor.

Zach Braff står fortfarande och undrar vem som klev inte och stal rampljuset.

Bra fest blev det i alla fall och jag tror hårt på nya elektroniska Kent.

***

Micael Bindefeld ringde och väckte mig på lördagsmorgonen. Det trodde man inte dagen innan.

Tyvärr var det inte för att bjuda mig på någon lyxresa till Troppan utan bara för att vi hade ett gemensamt projekt den dagen. Det kommer att mynna ut någonstans vad det lider.

Men lördagen handlade mest om kvällens 30-årsfest som inte slutade förrän vid femtiden och innefattade ett nytt besök på det förbannade Sweet Paradise.

Jenny som fyllde är T-Pains ex, som är vän med Martys ex, som också var där, och på förhand kunde det låta som en fest man vill gå och se som sketch. Men awkwardnessen var tyvärr lika med noll...

***

Det här med Bruce Springsteen är lite genant, men jag är och har aldrig varit något stort fan.

Men till och med Bjurman (ja, han igen) som sett 36 konserter med Bruce (på riktigt alltså) och skyr allt jag har i min iPhone som pesten, trodde att jag skulle kunna bli upplyst av showen på Garden i söndags.

Såg ju U2 i Tampa häromsistens och efter att ha sett båda årets konsertmonster kan jag, högst lekmannamässigt, konstatera att Bruce pissar på Bono, för att citera Jonathan Hedström.

Bruce framträdande i Madison Square Garden var lätt den sjukaste konsert jag sett, och nej, det var inte för att jag stod bakom en liten tant med bomullstussfrissyr som rökte gräs så att huvudet gjorde fejky 720's.

Men vad betyder det att jag gillade spelningen? Jag som inte sett Bruce förr?

Inte ett skit förstås, men gubben intill som sett 15 spelningar och trodde att han var the dawgh sa att det var den bästa på 20 år.

Bjurman – som är the dawgh i sammanhanget – höll också med.

”It's up there”, som han sa på sin allra renaste dal-engelska.

Så, tror ni inte på mig, lyssna på dem.

Het helg huh?

Skönt att det är veckodagar igen så att man får vila lite.

My grass is pretty green as it is...

Två ej ännu gräddade testbakade äppelpajer med köpeäpplen. Nu vet vi hur vi inte ska göra till nästa gång, med den egenplockade frukten...

Det blir vardag av allt, sägs det – även livet i New York.

Fast jag vet inte alltså? Blir det verkligen det?

Eller så är det bara hösten som är årets tajtaste årstid, för runt varje hörn, efter varje utgång man kliver igenom, väntar en ny entré.

Förra helgen var visserligen matad, men den här helgen har potential att gå till historien i Ekiska mått mätt.

Helgen öppnar ikväll med Kents väldigt unika albumlansering (varför den är i New York kan man fråga sig...). Lördagen hoppas jag innehåller en tur till världens kanske grymmaste höstlocation, upstate New York, för äppelplockning. Söndagen ska jag spendera med ett uppdrag jag ser oerhört mycket fram emot innan jag på kvällen kliver in på Madison Square Garden och ser – Bruce effing Springsteen!

Han ska visst spela hela River-plattan rakt av, och enligt djupa Springsteen-fanatiker är det att betrakta som att Brynäs skulle spela Stanley Cup-final.

Nej, det är inte vilken helg som helst. Fast att jag är uppspelt som en ny iPhoneägare (grattis Hägga) beror delvis också på att jag fick ett så bra pris på mina biljetter till Peru-Brasilien-Argentina i dag.

***

För er som orkar följa min amerikanska sjukvårdssåpa; jag fick en av fyra sprutor under mitt senaste besök. Alltid något – men naturligtvis kom det en bonusdiagnos, som man lärt sig vid det här laget (hur kan det finnas amerikaner som sätter sig emot statlig sjukvård utan säljare i vita rockar?!).

Dagens dom från min mexikanska läkare, Dr. Tapia: ”Your sch-olesterol is too sch-igh”.

Så vad har vi nu? Högt kolesterol, trasiga knän och stel som en frusen fiskpinne. Låter som your average 26-åring, no?

Men jag ska på Springsteen i Garden!

”Don't treat me like a turk”

Jag har aldrig varit en vän av hösten tidigare. Men så hade jag heller inte Central Park runt hörnet.

Lätt ovisshet kan göra det märkligaste med en.

I dag kunde det mesta gå käpprätt åt helvete – eller bli en dans på gula höstlöv.

Lätt cranky vaknade jag upp, men bestämde mig för en Hägeriansk promenad. Förbannade mobiloperatören som vägrade ge mig nät nog att lyssna på Christer i P3 utan ständiga avbrott. Mjuknade lite till den tavelvackra parken där löven bokstavligen regnade runt en och höstsolen sken på helljus.

Blev lite cranky igen när deliverykillen fick för sig att komma med min nya teve två timmar innan utsatt tid, vilket gjorde att jag hastigt och lustigt fick lämna ortopeden som jag schemalagt för att det INTE skulle krocka.

Mjuknade på nytt lite över ortopedens dom: ingen operation nödvändig, bara en jäkla massa stretching.

Blev cranky på nytt när jag skulle köpa lite sladdar till den nya teven och insåg att de kostar kring 80 dollar styck – 80 effing dollar för en effing sladd?! (en tidsfråga innan hiphopparna börjar bära dem som halsband, som Axel sa...) Hånskrattade åt försäljaren på teknikvaruhuset P.C. Richard & Son och sa något om ”ripoff” med irriterad ton.

Mjuknade lite när jag kom hem och insåg att jag just beställt två sladdar till priset av sex dollar och 48 cent – inklusive frakt.

Inte bara mjuknade, utan smälte helt, när jag fick se bilden på min nya teve. OMFG!

Fast det där med sladdarna kan jag inte släppa. Vart är världen på väg!? Försäljaren försökte till och med påstå att inte alla sladdar av HDMI-typen kan bära 1080p – den fetaste typen av high definition, vilken man förstås är ute efter.

”Do your effing homework, asshole!”, ville jag i min allra passivaste aggressivitet skrika.

Sa jag att jag vaknade lite cranky i dag?

Killen gick visserligen ned till 40 dollar, men seriöst; 300 spänn för två meter sladd... Not gonna happen!

***

Som jag skrev häromdagen fick jag ingen spruta, men däremot en tid hos en ortoped senast jag försökte vaccinera mig.

I dag var tiden för det besöket.

Ortopeden var en trevlig grekisk man, Dr. Xethalis, som bestämt krävde att vi skulle rönta mitt knä.

”We need x-ray”, sa han och vände på klacken innan hans mer vältaliga assistent kom in och förklarade vad som nu skulle hända.

Jag fick klä av mig och sätta på en sådan där ljusblå armlös pappersrock, av typen som är öppen i bak, innan jag gick in i röntgenrummet. Kändes förstås urfånigt. Det enda som fattades var att jag fick gå och dra en sådan där stång på hjul med dropp i enda handen också.

För att göra en ganska kort historia ännu kortare – jag borde lyssnat på Linda Lou i samma stund som hon joggade sönder mina knän i somras och lämnade diagnosen; ”du måste'la träna och stretcha musklerna runt knäet”.

Dr. Xethalis: ”You have to work and stretch muscles around knee”.

Han tittade på röntgenbilderna, ojade sig lite, kände på knäskålarna, ojade sig lite till, försökte dra mig i benen på ett uttänjande vis, ojade en sista gång.

”You are very tight”, sa han vilket kanske kunnat tolkas på ett bra sett, men hans grekiska min och vajande finger gjorde det tydligt att detta var något synnerligen allvarligt.

”You are strong, but tight. That is the worst combination”, sa han vidare och hävdade att svag och tajt till och med var bättre.

Sedan visade han mig nya stretchövningar som jag måste göra tio (10!) gånger om dagen i tre månader. Det ska göra att mina knäskålar inte hänger och sladdrar runt knäleden, vilket tydligen är fallet.

”Angle foot, NO! Don't treat me like a turk! YES! Like that. That's for you achilles. Who was Achilles? Yes, greek god. I knew you were good man! You traveled to greek islands? Yes, I knew you were good man. See you in six weeks”.

Det var det.

Hockeykarriären är räddad!

***

Min teve är så stor att om jag köper en sådan här dvd-brasa kommer grannarna som ser in genom fönstret tro att hela huset brinner! Fatta stor!

Hur låter ett spöke? Säg buuu...

Till höger syns en liten del av en tysk nationaldräkt. Nu var personen i fråga tysk, så man undrar ju; Kan det verkligen räknas som att vara ”utklädd”? Till vänster, Challe och en konstnär i pumpamössa.

Det sista rycket innan julhysterin kör igång i New York är intensivt. All galenskap och spontanitet ska ut ur systemet innan den bjällerklingande glitter- och ljusshowen, och förstås Tomtehypnosen av tvångsmässig shopping, tar över.

Den här helgen var sista kurvan inför upploppet, typ.

Att New York aldrig sover är ju känt i hela världen och även om jag varit ute och sett staden otroligt stilla på tisdagsnätter så väger helger som den gångna upp dessa ögonblickslånga stunder av lugn tiofalt.

Yankees spelar World Series, Rangers hade match i Garden, Giants lirade fotboll, New York Maraton har blockerat halva stan och allt detta har skett zombiestyle eftersom eventens event var lördagens Halloweenfirande.

Jag hade en deal med Sveriges egen Laila Ali (hon heter Matilda och vinner OS-guld i London 2012, mark my words) att jag skulle gå utklädd till henne om jag beslöt mig att ge mig ut i hysterin. Jag menar, jag har ju redan handskar och en typ av morgonrock över shortsen hade jag ju kunnat kirra.

Och i ärlighetens namn hade det varit praktiskt, för det meyhem som utspelade sig i cirkuskvarteren under 14:e gatan var det värsta jag sett under mina tre år här. Nalle Puh gick och vinglade intill Jack Sparrow som stod och spydde medan ett geting i kort-kort skrek efter taxi.

Askungen (eller möjligen Törnrosa) stod och blossade nere på Houston. Hon kan ha hört ihop med soldaten från Sparta, eller möjligen gänget från A Clockwork Orange.

Tyvärr kröp jag in i mitt blyga skal och droppade hela kostymgrejen. Jag blev medbjuden på skräckfilm istället – midnattsvisning av Terror på Elmstreet 3.

Är det något som i-n-t-e var bättre förr så är det skräck, men det kändes ändå helt rätt för stunden.

Den stora festen var nämligen hemma hos Challe redan i fredags (note to bloggföljaren: Inte Axels fru Challe, inte heller Freddy H:s Challe, utan en tredje ej tidigare presenterad Challe).

Den slutade inte förrän kring 06.00 på morgonen och vi hade trots allt en hazmat-kille, tysk ölkvinna och norrmän som smygstartat massmaskeraden – så helt utan Halloweenfest blev jag inte.

Min del av helgsporten fick jag i dag när jag och Axel gick och såg Rangers piska Boston i en sällan skådad målfest (1–0).

Det var väl egentligen bara New York-maran jag missade. Eller, missade och missade. De springer mer eller mindre förbi mitt hus, så även om jag inte deltog fick jag min beskärda del av problematiken loppet medför när allt öster om första avenyn förvandlas till remsan Bloomberg glömde.

Som brorsan brukar säga efter dagar av konstant festande mellan sina tentor, ”nu ska jag försöka sova lite”.

New York kan behöva det samma.

Jag gör come back i NHL:s regi

Ett hörn av poolen i mitt nya gym på 54:e gatan. Större än alla Equinox, tillsammans!

Pompöst överflöd har sin tid.

Rekreation och hälsa kommer sen.

Där är vi nu.

Just hälsodelen ifråga i form av att jag på nytt fått mig en titt in det amerikanska sjukvårdssystemet.

Och framför allt; det amerikanska sjukvårdssystemet har fått sig grundlig titt på mig. Och jag menar grundlig med stort effing G!

Jag gick för att få mina sprutor inför en Sydamerikaturné i december, men var tvungen att gå igenom en ”kontroll” för att skrivas in som ny patient i Dr. Alberto Ramos Tapias register.

Utan att gå in på detaljer så var den här första ”check up:en” i det närgångnaste laget.

EKG, blodtryck, urinprov, tre olika blodprov, en halssvap samt en stelkramsspruta (”äh, det är lika bra du tar en” sa han, som att det är en bra förshot till gula febern) var bara början.

Det jag kom för – vaccin mot hepatiter och malaria och allt vad det är – fick jag däremot inte. Istället en remiss till en ortoped som ska ta sig en titt på mitt sargade knä (”det ser inte bra ut”) och vad som är så nära en obduktion man kan komma i levande tillstånd.

Om en vecka när jag ska på återbesök får jag veta e-x-a-k-t hur frisk jag är. Och om Dr. Tapia vill väl kanske även sprutorna som jag sökt för, men who knows?

Men sprutor, EKG:er och ortopedremisser är bara en del av höstrekreationen som satt igång.

Efter att ha gått loss fullständigt i Hamptons har Carlos och jag skaffat oss ett nytt gym. Det är kommunalt, kostar $37 halvåret och har den största poolen jag sett sedan Seaworld.

Man ska komma ihåg att gym besöker man lika mycket för credden som för träningen i hippa New York City, men för vad T-Pain pyntar i månaden på fancy-schmanzy Equinox kan jag träna i två år på Bloombergs gym.

True story!

Det är kul att se att det inte bara är jag som är Carlos trogen heller. Efter mig kom samma kille som brukade köra passet efter även innan Calle fick sparken från NYHRC.

Jag brukar föresten försöka prata med honom, säga hej sådär som amerikaner gör. Vi har ju ändå samma PT? Men det är som att vi bytt nationalitet, han är svensken som inte vågar söka ögonkontakt. Men så är han heller inte lika krallig som jag...

Men inte nog med det här! Jag ska även ta upp hockeykarriären igen. Och det handlar om NHL.

Visst, jag har fått ett erbjudande jag inte kunnat tacka nej till.

(Jag funderade länge på hur jag skulle kunna vrida sanningen ytterligare och fortsätta insinuera att jag faktiskt ska spela i NHL, men kom inte på något riktigt bra.)

Min kära vän Mark som jobbar åt ligan på deras kontor i New York kräver att jag drar på mig en Tre Kronor-tröja och visar upp mig när NHL:s anställda lirar på tisdagar ute i Skyrinken vid Chelsea Piers.

Det är New Yorkarnas två inomhusrinkar, bortsett Garden då, och det är full utrustning som gäller och just nu ska munderingen inhandlas.

Sasse har, som den superhero han är, fixat loss en gammal träningströja från Brynäs som jag ska lira i, så jag siktar på att köpa allt i svart för att det jag ska matcha. En pressgåva från NHL-draften, en hjälm med Victor Hedmans autograf på, är än så länge det enda jag har.

Hoppas kroppsfinterna sitter i bara, och framför allt handlederna. Jag brukade var en playmaker. IK Sätra, 1995!

NHL, 2009!

What a ride

Kameramännens Keith Richards i sitt sovrum på ”Goose Creek”. Jag är jävligt nöjd med den bilden.

Helst av allt vill jag bara basonera ut att jag under dagen i dag tog amerikanskt körkort. Ja, att jag mer eller mindre ace:ade uppkörningen och satte en fickparkering så effing tajt att Marie Fredrikssons kasslerstrumpor framstår som baggy pants i jämförelse. Att kontrollanten inte behövde se mer av min körning än uppskattningsvis fyra minuter och 37 sekunder i Bronxhooden innan han sa åt mig att jag klarat det.

Men inte ens en kvällstidningstwistare som jag kan göra en sexig story av det.

I synnerhet inte med tanke på helgen monumentala extravaganser som måste ges mest sidutrymmet.

Så jag ska berätta om det istället.

Som bakgrund, till er som inte känner till fenomenet (ja, fenomenet) The Hamptons kan sägas följande; The Hamptons är områden längst ute på Long Island som New Yorkers på ett eller annat vis gör allt för att förknippas med, direkt eller indirekt. Det är nämligen status. The Hamptons är fint.

Fint på ett sätt som jag har svårt att se existerar någon annanstans i världen.

The Hamptons är Dubais palmbladsöar, fast på riktigt.

Där, i ett hus som Madonna hyrde när hon firade sin 40-årsdag för ett decennium sedan och som Renée Zellweger hyrde för en privat filmscreening för några veckor sedan, har jag spenderat helgen.

Huset ifråga var på många sätt stillöst (korrigering; av en stil som påminner om tv-serien Dallas, men det är trots allt också en stil) men hade pool inomhus liksom utomhus, vanlig bastu och ångbastu, tennisbana och gym, solarium och massagerum, lounge med plyschbeklädda väggar och en bar av speglar och sten. Och husets själva hjärta var en – biograf.

Och du kanske tänker biorum, typ som du sett att Snoop och 50 Cent har i The Cribs.

Dessa framstår i sammanhanget alltså som vardagsrummen i en mindre Kungsholmsetta.

Biografen i slottet ”Goose Creek” (ja, mansions av den här typen har liksom egna namn) är hela Hamptons största och är jämförbar med i alla fall salong 3 på Filmstaden i Gävle.

Husets ägare är tydligen en Ari Gold-typ, så det kan ju förklara prioriteringarna.

I det här huset hade Tony T-Pains lille chef från Reuters, Ruben, samlat omkring 15 vänner för partaj i dagarna fem. ”En slapparweekend” tror jag Tony påstod när han försökte övertyga mig om att hänga med och vi vet ju alla hur de kan sluta; Man är mer sliten än någonsin efteråt.

Men man känner sig verkligen nöjd med livet när man efter en promenad ned till det dånande hösthavet kommer hem, äter grillat och sedan kan gå ut på den stora gräsmattan och kasta lite amerikansk fotboll och med det uppfylla varenda Hamptonskliché i boken.

Sedan ”går man på bio”, hänger i baren, ångbastar, badar och äter middag innan cocktailpimplandet kör igång.

Bor man i en studio på 30 kvm är det den typen av högtravande överflöd som kittlar lite fånigt.

Gänget? Ja, Ruben och hans pojkvän umgås med rätt många par, så Tony och jag och sedermera Marty utgjorde en liten minoritet av heterosexuella.

Fast, om jag får säga det själv så var vi tre – bortsett just själva sexualiteten – enligt stereotypen de ”bästa” bögarna där.

Vi som kunde Eltons texter, vi som dansade lite för mycket, vi som drack drinkar som att det inte fanns någon morgondag och vi som klädde oss hippast. Det vill säga det som gaycommunityn hävdar är deras paradgrenar. Om det nu är något att skryta med..?

(Jag hoppas Tony gör som han lovat och tar upp ämnet på sin blogg – han fick nämligen stå till svars med sina skinny jeans och tokmetrosexuella uppseende. Och ja, att som vi, sjunga högt till Whitney Houston gjorde kanske inte saken bättre, men det var det vi kände för just då.)

Roligt var det i alla fall.

Eftersom att jag saknar den här bakfyllegenen var jag uppe i ottan på lördagen och gick en promenad i trakten och kunde konstatera att man måste ha spelat in både ”Eyes Wide Shut” och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” i de där kvarteren.

***

Nicklas Lidström har rätt mycket istid i NHL. Näst mest av alla svenskar faktiskt. Hans 24.26 är ”bara” en drygt en halvminut efter ledaren. Eftersom att jag skriver det är det förstås vårt dokumentär-objekt Victor Hedman som toppar.

24.59 – det är 17:e mest i hela NHL det.

***

Axels fru Challe ställde välvilligt upp som mitt obligatoriska körkortsinnehavande följe och påstod att hon inte kunde se att jag var nervös.

Men åtta år med svenskt körkort och en jävla massa mil på mitt samvete hjälpte inte. Det pirrade. Jag har hemskt dåliga erfarenheter av uppkörningar.

Jag är sjukt nöjd just nu. Typ odödlig.

BONUSBILD. Det här tycker jag är en bild som med all önskvärd tydlighet understryker vad jag menar med ”fenomenet” The Hamptons.

Han är kortare än man kan tro

Minns ni smoking man?

Det är inte lätt att få mig star struck.

Om jag tillåts namedroppa lite för en stund, så skedde det varken när jag träffade Madonna, Dolly Parton eller Tom Cruise. Hockeyspelare? Inte en chans.

Jag är helt enkelt inte speciellt intresserad av kändisar.

Det närmaste jag kommit är nog Kiefer Sutherland – Jack Bauer. Jag är ju en slav under 24:s magic spell.

Men, det var innan i dag.

I dag spratt det till i kroppen så att jag trodde jag skulle snubbla ur joggingspåret runt Central Parks reservoar.

Folk frågar ofta om man ser kändisar i New York och sanningen är att jag nästan aldrig gör det. Freddy fick till exempel upplysa mig om att Matt Dillon satt några bord bakom oss på Bowery Hotell häromsistens. Det hade passerat mig helt obemärkt annars.

Men idag svek inte min split vision. Kanske för att det var kändisarnas kändis jag mötte i joggingspåret. Skådisarnas skådis!

Fox Mulder!

Hank Moody!

Visst, jag mötte David effing Duchovny och hans väldigt långhåriga blonda sällskap.

Jag vill gärna tro att jag omedvetet sållar ut meningslösa kändisar som Matt Dillon automatiskt, men jag hade nog aldrig sett Mulder om det inte varit för att han varit korkad nog att sätta på sig den fulaste svarta kepsen jag någonsin sett till de absolut fulaste Oakley-glasögonen jag någonsin kommer att se (blått spegelglas).

Men hur mycket han än försökte gömma sig (visa sig) gick det inte att ta miste på person.

Flashbacks slog till och jag minns högstadie- och gymnasiekvällar med chipsskålen redo och tömd 15 minuter innan programmet började, inte en sekund fick missas.

Hur Aiken, Sigge och jag gjorde vår egen X-filesfilm i åttans medieteknikkurs.

Och jag som lättdissade Star Wars för några inlägg sedan – Dex och ni andra som kanske tyckte det kändes som att jag satte en stilettklack på era lilltår kan returhåna mig över det faktum att jag, när jag kom till Stockholm med jämna mellanrum, skyndade mig till Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan för att plocka upp de senaste X-files VHS:erna med dubbelavsnitten.

I modern tid är jag ett nästan lika stort fan av Hank Moody. Hey, han är hela anledningen till att jag har betalkanalen Showtime. Californication är det tveklöst bästa som visas på tv nu.

Man önskar – av någon outgrundlig anledning – att man i alla fall kunde vara ett hälften så stort svin som Hank.

Det var hur som helst mitt lätt största kändismoment! Kanske det enda jag någonsin får uppleva. Stort!

***

Axel hade lite av ett kändismoment själv i går. Han skulle nämligen fotografera – Anna Anka!

Och här kommer faktiskt jag in i bilden.

Anna Anka frågade nämligen Axel vart man kan äta hippt i New York och Axel kände måhända att detta var en övermäktig uppgift för honom varför han ringde mig (who els?)

Olyckligtvis, eller hur man nu ska se det, måste jag ha varit i tunnelbanan eller något för Axel kom bara till min telefonsvarare medan han stod där med skånskan och hennes nya skor.

Det enda jag har sett av kvinnan ifråga är ett antal bilder på svenska sajter och en parodisnutt på Youtube med någon komiker som härmar vad som uppenbart ska vara Anna Anka.

Men jag tror att jag förstått grejen med henne ungefär.

Fast lite kul hade det varit om Axel slängt över luren så att jag fått tipsa henne om restauranger i stan, no?

Funderar än på vad jag skulle sagt. Skulle jag ha tipsar om bra nya ställen eller skulle jag ha prankat och skickat henne till någon brölig sportbar i midtown?

Hank Moody hade gjort det sistnämnda, tveklöst.